vidbehovrummetharrypotter

Go' kväll! Vet inte om ni vet det men idag är det exakt 14 år sedan Striden på Hogwarts. Då var jag bara 16 dagar gammal, undrar vad jag hade för mig. Känns lite sorgsett men samtidigt blir jag lite glad av minnet av det. För trots allt blev världen av med Voldemort för gått, det var så många liv som offrades. För mig var det både det bästa och det värsta jag gjort när jag läste slutet på 7an. Ända från det att trion träffade Neville i Hogsmead till slutet av sista kapitlet snyfftade jag lite hela tiden, både av glädje och sorg. Ibland bokstavligen storgrät jag, blev tvungen att lägga ifrån mig boken för att den blev helt blöt plus att jag ändå inte såg något mellan tårarna. Värst var nog först när Fred dog jag kunde inte tro det. Det var så ofattbart. Han kunde inte dö! och sen när Snape dog lr inte direkt när han dog men senare i hans minnen "Always"... Hade när jag läst dem böckerna att Snape hade sin egna historia av stor betydelse.. Och sen i slutet av minnena när jag försökte förstå att det stod i boken att Harry måste dö. Jag var helt förstörd! Hade aldrig sett Harry som en av mina favorit karaktärer förut men då bara insåg jag hur bäst han var. Och gud så arg jag blev på Dumbledore, var nästan på väg att sluta läsa. Det gick förstås över lite när jag kom till Kings Cross men ändå.... Och sen när McGonagall, Ginny å de andra tror han är död när Hagrid bär ut honom... Aa.. tack JK Rowling för...eh..Böckerna. Det är intressant hur någon kan skriva så att det känns som ens vänner dör när det egentligen bara är någon man läst om. Jag säger inte att karaktärerna inte finns i verkligheten för jag tror att de gör de, du får tro vad du vill, för jag vet att det finns häxor och trollkarlar!